Går på på kapellplatsen, ställer mig i mitten av bussen, ska inte åka många hållplatser. Har redan hörlurarna i så kontrollerar ljudnivån och sätter på spotify, låten som går på replay just nu, "To make you feel my love". Hänger på räcket och skakar fram håret framför ansiktet. Står och sjunger med i texten, tyst för mig själv. Den får mig alltid att gråta, men inte ledsna tårar, bara tårar. Lugn och tillfreds, njuter.
Så stannar bussen på Wavrinskys plats och istället för lugnet känner jag en kniv i magen som sakta vrids runt. De ledsna tårarna kommer och som alltid håller jag dom tillbaka. Kedjar fast dom i min lugna fasad. Men den här gången är dom inte ensamma, och inte det mest överväldigande. För den här gången blir jag arg.
Och arg över det här har jag inte varit på över ett år, men inte ens då var jag arg på staden. Mina tankar fortsätter bort på gator jag känner så väl, hem till farmor. Där hon inte längre finns, där jag inte längre har en fristad, där jag inte ens får komma in längre. Bussen fortsätter och passande nog fortsätter även låten från vad som känts som ett uppehåll. Allt går vidare och alla tror att även jag följer med. Jag spelar låten igen.
Kommer fram till Sahlgrenska och förbannar än en gång staden som en sån här kväll måste påminna mig om de värsta stunderna i mitt liv. Kliver av bussen och vill nästan kräkas för mitt hjärta är åter utslitet och det får mig att må fysiskt illa. "I would hold you for a million years". Kanske ändå en bra ide att byta stad ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar