Stockholm och jag

Hälften av frostingen saknas. Hela grejen med morotsmuffins (speciellt FULLKORNS morotsmuffins) är ju cream cheese grejen ovanpå. Jag ber inte om att få en ny, kan man ens göra det? Har väl inte tillräckligt med stake, och jag brukar ändå se mig själv som en (här tänkte jag skriva stakfull, men inser att det låter lite fel så jag kör med…) modig? rättfram? nej, det får bli stakfull, person.

Är påväg hem nu, det konstiga är att om ett halvår kommer denna rutt att vara påväg hemifrån. Å andra sidan kommer jag väl aldrig att riktigt bli en stockholmare för det finns inget som kan slita ut gött mos och goa gubbar ur mitt hjärta.

Trots att jag knappt spenderat ett dygn i hufvudstaden känns det skönt att åka hem igen. Min och stockholms relation är förtillfället väldigt svajig och är väl kanske bäst att inte vara på varandra för mkt.
Ena dagen erbjuder staden mig löften om nya äventyr, en omstart. Den viskar lockande att allt kommer bli bra, till det bättre t.om. Så nösta dag vaknar jag med det där lilla lugnet som tänts inom mig, drar upp gardinen och Pang! Med en stor fet bitchslap gör staden mig klarvaken. Den skriker att den kommer ta mina vänner ifrån mig och hånar mig för att jag är så naiv att jag tror det kommer lösa sig med boende. Trott att jag äntligen kommer att få plugga det jag vill…
Kanske jag bara borde bryta det innan det är försent, men något säger mig ändå att jag borde ge den en chans.

Så kommer ändå de små glimtarna av osäkerhet. Tänk om staden har rätt? Tänk om alla mina drömmar går i kras. Alla hopp allt jag tror bara imploderar, eller exploderar. Ännu inte bestämt mig för vad jag tycker är bäst. Om allt imploderar så märks det inte lika tydligt, fast om det ändå skall skita sig så kan det väl lika gärna explodera ordentligt?

Nej det måste helt enkelt bli bra. Och om nu staden skulle försöka ta mina vänner, då fan blir det andra bullar! (ja jag vet, det låter inte så respektingivande, skall fila på ngt lite hårdare till nästa gång)