Att älska någon med bröstcancer

För mig var inte det värsta när hon tappade allt hår, eller när hon var tvungen att ta bort sina bröst. Men jag kan inte ens tänka mig hur det kändes för henne. Tillslut fick hon inte heller göra saker för att cancern och behandlingen satte gränser.

Men det värsta med att älska någon med bröstcancer är när de inte längre kan göra saker, att se hur orken rinner ur. Se hur en sjukdom kan försvaga och förtunna en person som alltid orkat med allt.

Knappt 2 år innan hon gick bort skrattade jag och farmor åt att hon blivit erbjuden en sittplats när vi åkte buss på Malta. Och 1,5 år senare fick jag en chock när hon ringde mig och bad mig köra henne till posten som låg mindre än en km bort.

Min farmor som alltid spelat boule, cyklat till skagen, följt med på alla skridskoarrangemang, gått med stegräknare, sprungit lopp blev på väldigt kort tid någon som inte orkade något.

Jag hoppas att mina nära och kära inte kommer behöva se mig så. Men om det nu skulle hända, så vet jag att jag stött bröstcancerforskningen, om än genom att bara köpa några rosa band per år. Och kanske har jag då istället hjälp någon annan att tillfriskna.

Det är två dagar kvar av Oktober, så passa på att köpa ditt rosa band. Vill du stödja på något annat sätt, gå in på cancerfondens hemsida och skänk pengar till Cancerforskning i allmänhet! Ni vet, många bäckar små...

http://www.cancerfonden.se/sv/

// Becka